Beslutet är inte alltid lätt, men rätt!
Vet ni ibland måste man sätta sig ner och tänka riktigt djup i själv och ställa sig själv frågan "är detta det jag vill göra resten av mitt liv?" och sen måste man tar sina beslut efter att ha lyssnat på sitt hjärta och sin hjärna.
När jag träffade Omar var jag 17 år gammal och idagens läge fyller jag 19 i år. Senaste året så har jag hängt upp mitt liv på Omar och Felicia, jag har kämpat och gått på hundra olika möten för hans skull. Jag fick åka till häktet för min pojkvän satt inne som misstänkt, att veta att ens pojkvän sitter i häktet är inte speciellt upphetsande och inte heller att svara på folk frågor som "vart är han?" "Oj vad har han gjort?" och lalalala.. Det är krävande och jobbigt.
Så jag var tvungen att sätta mig ner och tänka, om det är det har jag vill göra resten av mitt liv. Om det är det har jag vill hänga upp mitt liv på, kämpa för någon annans barn som inte ens är mitt och som jag inte har något egentligen med att göra. Det spelar ingen roll att Felicia säger mamma till mig, för sätt in en annan tjej och efter två veckor säger hon mamma till henne också. Det är inte jag som ska kämpa för Felicia utan hennes föräldrar sen att en inte har tid för den har fyllt upp med att skriva skit om mig på facebook och ta droger är ju inte mitt problem.
Men jag är inte redo längre att avsluta mitt egna liv och bara leva Omar's och Felicia's liv. Jag vill kunna göra saker här i livet, jag vill kunna ge Loke en barndom att minnas, så han och jag kan göra saker och ting tillsammans.. Jag har inte lust att vara en 19 årig tvåbarnsmamma, bonusdotter och pojkvän, då kan jag lika gärna gå i pension redan nu och herregud Loke ska börja sluta med blöjor nu i vår och jag vill inte börja om med ett blöjbarn redan NU. Loke har blivit så stor att vi kan ha fredagsmys tillsammans, vi kan kolla på film tillsammans i soffan utan att han flyger runt som ingen galen kanin med rabbies. Så nej tack inga flera barn på några år..
Sen måste jag tänka på den viktigaste i mitt liv, min lycka, min ögonsten, min skatt, mitt allt i den här världen.. Loke. När folk skriver ut sånt här på sin facebook om mig, då har det gått för långt:
Det är inte första gången hon hävdar att jag har slagit Felicia, även hennes mamma har anklagat mig för att ha slagit Felicia och att jag har slagit Loke. Visseligen så tror ingen alls på henne, men socialen har koll på allt och jag vill inte att de får en oro att jag skulle slå Loke, jag har absolut inget att dölja för någon. Men jag ville inte skapa någon oro i Lokes liv för nånting som inte ens stämmer! Det räcker med att polisen ville göra en utredning på Loke när de åkte in i häktet för de ville se om han hade några skador på kroppen. Det räcker att de frågade mig om jag hade slagit Felicia för det räckte ju minnsan med att Omar skulle gå på toaletten så skulle jag kunde ha slagit henne under tiden eller tvärtom.. Det är sjukt och galet att få de frågorna och att de seriöst undrade om jag hade slängt in Felicia i väggen för att få bort henne ur mitt och Omar liv. Att ens fått sånt påhopp är galet och det gör ont i hela mitt mamma hjärta, för jag värdesatt Felicia lika högt som Loke och skulle ALDRIG ens tänka tankten att göra henne illa och inte heller Loke för han är min räddning här i livet.
Så jag valde att ge upp hoppet om mitt och Omars förhållande, för det går till en viss gräns innan man brister och jag är så nära att brista och ge upp hoppet om allting i livet. Men jag vill inte det, jag vill inte brista, jag vill inte må dåligt, jag vill inte att Loke ska se mig svag, jag vill inte att han ska se mig fall som om mattan under mina fötter har dragits bort. Jag vill känna lycka, kärlek och vilja här i livet, jag vill kunna göra kunna göra saker med min son utan att behöver oroa mig att jag stöter på någon som inte står på min sida. Den oron man känner när man går med Omar och Felicia i centrum är "tänk om hon dyker upp" "tänk om hon tar Felicia" "tänk om hon inte är ensam" och det är hur jobbigt som helst att känna så för man går på nålar för att se om man hinner se henne först innan hon ser oss.. Jag vill inte känna så, för Loke är värd så mycket mera och han är värd all lycka han kan få. Han må inte han en riktig pappa eller en låsas pappa här i livet för tillfället. Men han är inte beroende av det just nu, för jag vet att det enda han behöver är min kärlek och att jag ger honom 200% av min tid till honom.
Så nej nu är det slut för alltid, för jag kommer ALDRIG någonsin gå tillbaka det där skiten. Jag är trött och less på det där nu och föralltid. Jag vill skapa mitt egna liv med Loke, jag vill kunna ta livet med storm tillsammans och det är precis det vi ska göra i år.
Jag ska försöka fixa ihop min vänskap med Linnea igen och verkligen njuta av att vara mamma till världens bästa son som blir 2 ÅR i juli ♥
Det kommer inte bli några fler inlägg om det här, det här är mitt aboslut sitta inlägg om just det hära och nu går vi vidare med vårt liv =)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Vart ska omar bo när hans tid med soc är över då ?
Kommer du och omar vara vänner eller bryter ni kontakten helt nu ??
Postat av: Anjo
Har inte läst allt om det här så vet inte hela grejen. Men måste påpeka att du låter som en väldigt mogen och stark person när du skriver det här. Har aldrig personligen varit i en sådan situation själv men känner rent spontant att du gör ett mycket bra val och utgår från dig själv och din son. Ville bara säga det :) Kram
Trackback
